Det här är Stockholm, huvudstad i Sverige i Nordeuropa. Sverige har länge varit den demokratiska vänsterns favoritland, eftersom de lyckades kombinera en stor välfärdsstat med ekonomisk tillväxt. Men Sveriges popularitet har dalat och nu för tiden talar de ofta om Skandinavien istället.

Bernie Sanders: “I de länderna har alla rätt till sjukvård. I de länderna är högre utbildning gratis”.

Det här är Singapore, en pytteliten stadsstat i Sydostasien. Precis som Sverige hålls Singapore ofta upp som en förebild för andra länder, men inte lika mycket i Väst som i Asien och utvecklingsländer.

Hej allesammans! Mitt namn är Stefan. Jag föddes och växte upp i Sverige, men för ett par år sedan flyttade jag till Singapore istället. Eftersom båda länderna ofta används som exempel i den politiska debatten tänkte jag att det kunde vara intressant för andra att höra från någon som både bott och arbetat i bägge länderna.

Det är för mycket för att täcka med en enda video så jag kommer att fokusera på marknaden och dess plats i vardagslivet.

Låt oss börja med bostadsmarknaden. I Sverige har hela landet hyresreglering. Det innebär i korthet att staten har infört ett pristak som hindrar hyrorna att anpassa sig efter utbud och efterfrågan. Resultatet är en permanent brist på hyresbostäder, precis som nationalekonomisk teori hade förutsett. Enligt Stockholms stads bostadsförmedling är den genomsnittliga väntetiden ett årtionde i Stockholm. Andrahandsmarknaden kan förvisso ge viss lindring, men där finns det mest korttidsavtal.

Följaktligen har inte hyresgäster någon reell möjlighet att välja hur eller var de ska bo. Bara de som har vilja och förmåga att ta ett bostadslån har valfrihet — samt självfallet den politiska klassen. Alla andra måste ta vad de kan få, och hålla fast i det.

Jag genomled det här problemet själv för några år sedan, när jag bodde i Stockholm. Eftersom jag inte ville köpa lägenhet i ett land jag ändå planerade att lämna så blev jag tvungen att ta min brors gamla lägenhet istället, trots att den inte passade mig alls. Den var alldeles för stor för en ensamstående kille och jag gillade inte området heller. Jag avskydde att komma hem om dagarna men det var i alla fall bättre än inget alls.

I Singapore bor de flesta i lägenheter som tillhör statliga Housing and Development Board, förkortat HDB. Men det mesta av den marknaden var stängd för mig enligt lag. Staten begränsar nämligen antalet utlänningar i HDB-hus, för att upprätthålla vad de kallar en “bra etnisk sammansättning”.

Nyhetsuppläsare: “Den tillåtna nivån sätts till 8% per område och 11% per byggnad. Ägare som vill hyra ut sina lägenheter måste nu se till att ingen av gränserna överstigs.”

Men det störde mig inte nämnvärt eftersom marknaden för andra lägenheter ändå svämmade över med condos, som är mer attraktiva än HDB-lägenheter i vilket fall. Begränsningen av utbudet tryckte nog upp hyran en del dock.

Men även om bostadsmarknaden i Singapore inte är oreglerad så har den åtminstone inte satts helt ur spel, som i Sverige. Det finns alltid ett överflöd av valmöjligheter vare sig du är medborgare eller ej, och ingen behöver stå i kö och vänta för att få en bostad.

Men även om hyresreglering inte är ett problem i Singapore så finns det prisregleringar på andra saker: taxiresor till exempel. Taxan är reglerad men varierar under dygnet. Den överstiger jämviktspriset under delar av dagen och understiger det ibland. På morgonen är utbudet av taxibilar stort, men sjunker snabbt när priset sänks vid 9:30. Vid middagstid när både förare och kontorsarbetare vill ta sig hem bildas det långa köer vid taxistationerna. Förare efter förare kör förbi utan att plocka upp någon passagerare, eftersom lagstiftningen inte ger dem tillräckliga incitament att bry sig.

Men det finns en utväg och den heter Uber. De tog sig runt reglerna och införde dynamisk prissättning, så nu går det att få tag på en bil även i rusningstid. Myndigheterna reagerade inte med att slå ner på det utan försvarade dem på högsta nivå.

Premiärminister Lee Hsien Loong: “Jag tror inte att vi kan stoppa det här fenomenet och anser inte heller att vi borde försöka”.

Taxan är inte reglerad i Sverige heller, men priserna är så höga att folk inte har råd. Det främsta skälet är de höga skatterna på arbete och bensin, men även skydd mot konkurrens. Till exempel lade Uber nyligen ner delar av sin verksamhet efter ett domslut till deras nackdel.

Sveriges höga skatter drabbar konsumenterna dubbelt: De har inte bara mindre pengar över, de måste även betala mer för att ta hjälp av marknaden. Så istället försöker folk göra så mycket som möjligt på egen hand. Till exempel lagar de flesta sin egen mat varje dag och även välbetalda yrkesgrupper som chefer och ingenjörer gör en lunchlåda av resterna för att spara pengar.

Samtidigt kan medelklassen i Singapore äta ute varje dag om de känner för det. En enkel men bra måltid kostar mindre än 10 singapore-dollar. Den här utmärka måltiden kostade endast 27 dollar, och då ingick soppa, kyckling, ris, en lax- och tonfisksallad, inlagda grönsaker, te, och någon sorts gelé till efterrätt (samt moms).

De höga kostnaderna för arbete gör att vissa yrken helt dött ut. Skräddare kan man till exempel inte se någonstans i Stockholm, medans de är överallt i Singapore. Det går att köpa en skräddarsydd skjorta av hög kvalitet för mindre än vad en fabrikssydd skjorta kostar i Sverige. Och självfallet har ingen hemhjälp på heltid eller privat säkerhet i Sverige, vilket är ganska vanligt i Singapore.

Så för att sammanfatta är marknaden inte fri i något av länderna, men i Singapore tenderar ingreppen att vara mindre skadliga. Enkla saker som att flytta till en annan stad är svåra i Sverige, och folk måste lägga orimligt mycket tid på hushållssysslor.

Eftersom hushållsbestyr, mat, och boende är en så stor del av vardagslivet har det en mycket negativ inverkan på livskvaliteten. Av detta och andra skäl är livet bättre i Singapore. Om den här videon blir populär kan jag redogöra för de andra skälen i en annan film.

Samtliga ämnen