Jag tog tunnelbanan till jobbet varje morgon i Stockholm — och avskydde det.

Obehaget började redan på stationen när en fripassagerare inkräktade på mitt personliga utrymme. Han brukade smyga upp bakom mig när jag öppnade spärren och följa mig tätt intill. Det satt även tiggare vid ingången, inne på stationerna, till och med på tågen.
En del var lätta att bortse ifrån, men andra hade med sig kraftfulla högtalare och gjorde det omöjligt att koppla av. Men man kan lita på tiggarna, på så vis att de alltid är på plats.
Jag önskar att jag kunde säga detsamma om tunnelbanan. Visst, de spontana stoppen ger mer tid att njuta av utsikten, men för mig var det bara deprimerande–deprimerande att se förfallet runt omkring mig.
Det har inte alltid varit såhär. Det fanns klotter när jag växte upp också, men det var mest i tunnlar och andra ställen som ingen brydde sig om egentligen — inte på folks hem.
Jag hade funderat på att lämna landet i minst ett årtionde, men att bo vid en slutstation fick det att kännas akut.
Gud vad glad jag är glad att jag bor här! Skillnaden är enorm. Alla byggnader och väggar ser nya och orörda ut, var man än går. Ta den här muren till exempel. Den skulle utgöra en perfekt målarduk för en tonåring med en sprayburk, men den har aldrig behövt rengöras eller målas om. Den skulle inte klara sig ens en vecka i Stockholm. Men här är till och med tunnlarna fria från klotter!
Det är lördagskväll och folk är ute och roar sig i centrala Singapore. Men det vore fortfarande en utmaning att hitta en cigarettfimp på gatan.
Den snäckformade glasformationen där framme är en tunnelbanestation. Låt oss ta en titt på insidan.
Reglerna är tydligt uppsatta på väggarnam inklusive straffen för överträdelser. Det är inte tillåtet att äta eller drick, vare sig ombord eller på stationerna. Det låter hårt för europeiska öron, men fördelarna är lätta att se om man jämför med Stockholm:
  •  Färre otäcka lukter och ljud från folk som äter
  • Renare säten
  • Ingenting som far omkring på golvet.
Låt oss gå ner till perrongen. Jag vet inte om det finns fripassagerare här, men det är i alla fall ingen som flåsar mig i nacken när jag går genom spärren.
Perrongerna har glassvägar som skiljer dem från spåren, vilket känns mycket tryggare. I Stockholm måste man akta sig för att inte ramla ner, eller bli nedputtad.
Den här scenen är vardaglig och normal för Singaporeaner, men för mig är den helt fantastisk och får mig alltid att le, eftersom den visar i vilken hög grad ordning och gott uppförande är självklarheter i Singapore.
Att ställa upp en grupp koner på det här viset skulle motverka sitt syfte i Sverige. Alldeles för många skulle se dem som ett bra tillfälle istället för en risk — Ett tillfälle att visa förakt för samhället i stort.
Så istället måste alla vägarbeten, oavsett hur obetydliga, spärras av med höga och tunga hinder. Självfallet är den tunga utrustningen en börda även för arbetarna
så kostnaderna stiger ändå.
Den lätta sortens vägkoner som de har i Singapore går inte längre att använda i Sverige. Vi hade dem i Sverige med när jag var barn, men nu för tiden har de alltid tunga vikter nedtill.
Det första året i Singapore blev jag glad varje gång jag såg en sådan här scen eftersom det påminde mig om hur mycket galenskap jag inte längre behövde stå ut med.
Att ordning är något som kan tas för givet framgår även tydligt i hur restauranger och kaféer lämnar kvar sina möbler utomhus när de stänger — helt utan kedjor eller lås. Men i Sverige måste allting på allmän plats kedjas fast vid någonting stadigt. Till och med snudd på värdelösa saker måste låsas fast för att stå kvar.
Den hjärndöda förstörelsen är på inget sätt begränsad till billiga småsaker dock — även bilar är populära måltavlor. En ny bilbrand rapporteras för närvarande varenda natt bara i Malmö, och varje enskild händelse kan omfatta ett flertal bilar. Detta i en stad med färre än 300 000 invånare!
Alla städer har numera områden som polisen inte ger sig in i, annat än i grupper av flera fordon. Om en patrull lämnar sin bil på gatan ens en kort stund så är den sönderslagen när de återvänder.
Andra utryckningsfordon ses också som måltavlor, så ambulanser går inte längre in i dessa områden på egen hand. Det är därför vi får fall som detta:
60-årige Georgios Paparizou blev plötsligt sjuk och avled senare på en familjefest i Back.  Men ambulansen vägrade att hämta honom utan polisbeskydd! Han hade oturen att bli sjuk i fel område.
Det svenska samhället håller uppenbarligen på att falla samman, och det har pågått länge. Tecken på ohämmat samhällsfientligt beteende går att se överallt. Man behöver inte känna till brottsstatistiken för att inse att något är fel.
Singapore är inte heller perfekt, men vad gäller allmän ordning så har andra länder mycket att lära av dem. Sverige kan definitivt göra det.
En del kommer säga att det inte är en rättvis jämförelse eftersom Singapore har både kropps- och dödsstraff.  Jag förnekar inte att hårda straff och utbredd användning av övervakningskameror är viktiga faktorer.  Men anledningarna till att Singapore är ett så välordnat samhälle går mycket djupare än rädsla för att bli ertappad.
Min målsättning med den här videon var bara att visa er kontrasten, men den tog mig ändå månader att slutföra, så jag lämnar till senare att reda ut de bakomliggande orsakern. Tills dess kan du säga vad du själv tror  i kommentarsfältet nedan.

Samtliga ämnen